Det dök upp en trevlig förfrågan om jag ville berätta om ett fotominne!
Mitt fotografiska liv är tyvärr extremt tråkigt – inga himalaya resor eller exotiska turer till afrika har jag att berätta om, men mina bilder är förhoppningsvis desto mer mångskiftande inombords istället.
Jag har ett par favoritbilder, alla var som alltid rena turen att jag stötte på dom.
Mina bilder är aldrig planerade, jag har ingen aning om var det uppstår magiska morgnar där dimman dansar i morgonljuset, eller var unika arter växer.
Ej heller lockas jag det minsta av att komma nära vilda djur, det skrämmer mig ärligt till vettet att smyga på grävlingar, vildsvin eller björnar.
Jag har den största respekt för vilda djur och är helt enkelt rädd för att störa dom i sitt liv och för att själv bli attackerad.
Men mina bilder innehåller alltid kontrast av något slag, om det är i ljus, form, färg eller i dess fantasifulla innehåll.
En bild skall ge mig mer än något vackert, jag vill inte få innehållet serverat på silverfat: ”hej här är en blomma” pang på. En blomma man dessutom kanske sett många gånger förut.
Nej jag själv vill kunna fantisera och se något helt annat i en bild.
Och dessa fantasibilder dyker upp under högst vardagliga tillfällen, ofta mitt på dagen i gassande sol. På vanliga platser vem som helst kan vistas på – utan pass eller flygresor.
Det är här och nu som gäller för mig.
Coronasäkrade med andra ord 🙂
Bilden jag skall berätta om kom från just en sådan där vardag. En ledig perfekt semesterdag, ni vet så som somrar är tänkt att vara: stekande varmt, glittrande hav och blå himmel där en och annan skriande mås makligt glider förbi i jakt efter något kvarglömt på klipporna. Sommar… med hud som softar sol.
Långt ifrån den motsatta kalla och regniga vi fick i år.
Vi hade tagit vår båt ut till en ö i skärgården för lite badande i bättre vatten än det bräckta vi har nära hamnen i Björlanda Kile.
När vi närmar oss påbörjades vår sedvanliga ritual: Ena sonen kastar draggen i aktern vid kommando och jag ställer mig strax efter i fören redo att hoppa av. Sakta glider båten fram och jag skall spana mot botten för att rapportera eventuella uppstickande stenar.. ända fram till klipphällen där jag med trossen i ena handen försöker bända mig ner och nudda klippkanten med mina tår. Det lilla utstickande delen jag sitter på får mina lite för stora vita shorts att glida otrevligt upp i en helt annan slags skreva i jakt efter fast mark.
Men det går.. Med vita rivande streck bak på låren står jag sedan och håller emot tills dragglinan ordentligt knutits fast i aktern. Sedan drar jag återigen tillbaka båten mot land och väskor och påsar langas över till mig i land medan båten görs fast av maken.
Sist men inte minst kommer alltid.. min kamera. Den ovärderliga skatt som mamma alltid har med sig, min bättre hälft.
Ett par handdukar läggs ut för att markera revir och vi kastar oss på vår medhavda matsäck, hungriga som vi alltid är.
Mackor, kaffe, pepsi max och något sött o gott.. troligen Buns (små vaniljfyllda bullar)
Inte lång tid efter går ungarna på utflykt med sin far och jag vandrar på egen upptäcktsfärd med kameran. En alltid lika skattjakt där jag inte har någon aning om vad jag kommer få se eller vad jag kommer hitta. Kan tänka mig att känslan motsvarar hur det känns att dyka ner i oexploaterade grottor, eller vaska guld.. eller leta efter juveler i ett berg…
Mina bägge söner vet hur det blir och vägrar följa med mig då jag stannar precis överallt. För det finns ju skönhet – precis överallt.
En kall och kal klippa erbjuder förvisso ytterst lite i form av växtlighet. MEN, den ger mönster och former i överflöd! Knallgula lavar som ritar figurer på en kallgrå grund. En berggrund som i sig är otroligt spännande att kika på med kontrastrika bergarter såsom granit, glimmer och kvarts vilka varvats samman för hundratals miljoner år sedan djupt nere i jorden i en betydligt varmare temperatur än min egen heta sommardag.
Fantasifulla skimrande musselskal och snäckskal ligger spridda både högt och lågt, pås-liknande långa tarmalger frodas i pölar högre upp och havstulpanerna vinkar åt mig med viftande små händer alldeles vid vattenbrynet. ”Hej hej” ser dom ut att säga… och jag ligger där nära med stekande sol på ryggen och näsan rakt ner mot vattnet och fascineras över livet och världen.
Ett par meter högre upp bryt klippan rakt av i en 90 gradig vinkel. Jag var precis på säg att ta ett kliv upp och utforska det där uppe när min blick föll på ett par avbrutna vasstrån som stod i skuggan. De var precis långa nog att nå upp över skuggan mot solen och precis lika avbrutna i höjd med varandra. Men viktigast av allt – deras fantastiska form som fick mig tjuta av glädje – ett par båtar för helsike..???
Mitt hjärta slog ett par extra sig där och då. Jag svor nog med lite halvhögt måste erkännas som man kan göra när man blir fascinerad nog över något. Som jag gör alla fall.
Vassens långa avstånd ner mot marken skapar en ultimat förutsättning för att visa det jag redan ser med blotta ögat. För extremt närsynt som jag är ser det redan ut på det viset utan glasögon.
Sådana långa motiv med djupa avstånd gör verkligen makrot rättvisa och låter den effektivt sudda ut alla bevis på vad bakgrunden egentligen innehåller för att lura fram en helt annan bild, min bild för er.
Tamrons 90mm makro är en fantastiskt trollkonstnär i den bemärkelsen och är det trogen sedan 15 år tillbaka. Går det sönder köper jag genast ett exakt likadant.
För mig är färg liv och energi och form en riktning och berättelse.
Att hitta utsnitt, delar av som berättar något mer som ger min egen inre fantasi liv är så otroligt roligt.
Som dessa 2 kinesiska vassbåtar, hur lätt är det inte att se framför sig ett par asiater som sitter med sina rishattar i båtarna – hur den ena kastar ut ett nät över det mörka havet och en gigantiskt kinesisk drake smyger runt där under ytan… och jag hämtar andan i fasa över att draken skall fasta i nätet och dra ner dom i djupet.
Jag ser figurer och saker, överallt och jämt. Om det så är när jag hänger av mig min jacka på jobbet, eller i skuggan av en näsa.. i svart asfalt, i kritvit platt snö eller på toalettgolvet. Hjärnan slutar aldrig – den vill skapa och fantisera.
Och kommer man tillräckligt nära något platt blir ytan inte platt längre, där uppstår sprickor, former.. stjärnor .. figurer om man vill.
Men att se det ensam är ju inget roligt!
Att få dela upplevelser med någon som vill och som bryr sig, är väl vad livet går ut på?
Tyvärr kan vi inte se precis samma sak du och jag på plats, vi får inte utrymme där nära varandra över kameran. Men jag kan visa dig resultatet efteråt!!
Och än mer roligt är det om du själv lyckas se något helt annat och delger det till mig!
Så glad jag blir då, när din fantasi börjar leka och just Du får min bild att växa ännu mer.
Vilken gåva!
