Solen bränner i nacken. Mitt mörka hår hänger över axlarna. Luggen är alldeles för lång och borde varit klippt för länge sedan. Mina fötter sjunker ner i den mjuka varma mossan när jag sträcker ut håven. Dammens bruna vatten gnistrar och blänker i sommarsolen. Det är tidigt 70-tal, jag är åtta år och har just fångat min första dykarlarv. Där och då börjar inte bara mitt intresse för naturen, utan också min längtan att få berätta om livets storslagenhet.
Våren 2020. Jag har blivit betydligt äldre, men inte så mycket större. Och håret är numera kort, det är mer praktiskt så. Håven är sedan många år utbytt mot kamera. Jag vill fånga livet på bild, inte plåga eller släcka det.
Den här våren är ingenting som vanligt. Jag tillbringar det mesta av min tid hemma och i närområdet. Inga resor, inga äventyr. Istället vandrar jag stigen som börjar bakom huset. Den är vältrampad och går genom ängar och utmarker, förbi björk- och askdungar, över kala berghällar. Här kryllar det av liv.
Jag stannar till vid den torra gräsbacken. Där växer ängssyra, blodrot, smultron och många olika sorters gräs. Det är fortfarande grönt, allt är nytt och livskraftigt. Humlor och bin surrar i eftermiddagsljuset. Solen står lågt. Ljuset är gulvitt med en aning av rött. Det glöder i ängssyran. Och där, i syrans topp, vilar en liten bevingad varelse – smultronvisslaren. Denna annars mycket snabba fjäril sitter helt stilla. Kanske njuter den av solens sista värmande strålar, vilar en stund innan den återupptar sin livsuppgift. Smultronvisslaren flyger i maj och juni och är vanlig i södra Sverige. Den flyger på gräsmarker i skogsbryn och gläntor. Larven lever på smultron och fingerörter, som till exempel blodrot.
Motivet och ljuset
Ordet fotografi betyder att måla med ljus. När jag fotograferar finns det två saker som sätter igång skapandet – motivet och ljuset. När jag ser den lilla smultronvisslaren triggar tankarna igång och arbetet börjar. Och den stora utmaningen – hur länge kommer fjärilen att sitta kvar?
Att fotografera kan vara som ett gymnastikpass: springa (eller smyga) runt motivet, ner på huk, upp igen, ner igen, ligg på sidan, stå på huvudet. Allt för att få motiv och ljus i rätt balans. Jag fotograferar nästan bara med teleobjektiv. Det ger mig större rörelseutrymme eftersom jag inte behöver gå så nära motivet. Den långa brännvidden frilägger också motivet och bakgrunden får en vacker bokeh.
Så är det tekniska på plats, ljuset finns där, jag har hittat rätt vinkel och motivet sitter still. Jag vill skapa en ren och enkel bild med ljus och motiv i samspel. Fjärilens litenhet i den stilla majkvällen. Men att den är viktig, att den är en del av naturens storslagenhet. Svetten rinner i pannan och gympapasset är över.
Till slut några tips som jag försöker att alltid bära med mig på fotovandringen,
- se bakgrunden
- använd ljuset
- och utmaningen – hitta motivets själ!
Bild 1
Smultronvisslare (pyrgus malvae) på ängssyra, Hjälteby Tjörn 2020.
Canon EOS 5D Mark III
Canon EF 300 mm IS USM f/4 + Canon extender 1,4x (=420 mm)
ISO 500, f/5,6, 1/500 s.
Bild 2
Ängssyra, Hjälteby Tjörn 2020.
Canon EOS 5D Mark III
Canon EF 300 mm IS USM f/4 + Canon extender 1,4x (=420 mm)
ISO 500, f/5,6, 1/2000 s.
