Kalahari – Det är morgon i Upington, Sydafrika. Solen skiner från en blå himmel och vinden fläktar skönt i värmen trots den tidiga morgonen. Tillsammans med en vän och några fotoentusiaster ska jag tillbringa flera dagar med att fotografera djur och natur i Kalahari. Jag är lite otålig på att åka i väg då förväntan är stor att få komma till Kgalagadi Tranfrontier Park. Detta blir mitt första besök i en av Afrikas nationalparker och möjlighet att uppleva vilda djur i ökenmiljö.
När vår reseledare tillika fotograf kör in i parken sitter vi beredda med våra kameror. Stundtals slirar bilen fram på de sandiga vägarna medan vi spanar efter djur. Det har börjat blåsa lite och kameran ligger tryggt i en sand- och vattentät påse. Vi möter flera djur utmed vägen. Vi fotograferar, oryx, springbock, schakaler och olika fåglar. Jag skrattar gott åt den lustiga fast ståtliga sekreterarfågeln som spatserar runt på sina långa ben.
Ju längre in vi kommer i parken desto mer börjar det blåsa. Sen eftermiddag kommer vi fram till en plats där det ligger några gnuer och vilar och några oryxer betar bland akaciaträden. En stor flock med springbockar kommer gående och passerar vårt fordon. Två hanar mäter sina krafter mot varandra. De stångas med sina svarta horn och sanden ryker runt deras hovar. Våra kameror smattrar ikapp med ljudet av den tilltagande vinden. Landskapet är lite kargt fast vackert. Akaciaträdens mörka stammar och djupgröna blad står i fin kontrast till sandens och det torra gräsets beigea och gula färg.
Ökensanden virvlar runt och ibland blir det svårt att få skärpa på djuren. Det börjar bli lite kyligt. Tillslut lägger jag in kameran i min påse och vevar upp rutan. Jag avvaktar och väntar på att det ska sluta blåsa runt sand. Djuren börjar dra sig undan och flocken med springbockar går vidare. Ett ungdjur dröjer sig kvar när den går förbi vår bil, nyfiken står den där och tittar på oss. Vinden tar tag i ökensanden och nästan döljer springbocken. Vi ser nästan inget av gasellen och jag tänker att nu går det inte att fotografera.
Det är då vår reseledare ropar till oss. – upp med kamerorna och fota springbocken. Lätt förvånade och med lite misstro gör jag som han säger och tar några foton och tittar misstänksamt sen ner i min display, ser bara en massa sand. – Fortsätt att skjuta av bilder, ropar han uppfordrande och med bestämdhet i rösten, håll nere avtryckaren!!!! Springbocken tittar nästan roat på oss en stund innan den springer efter sin flock. Nu är det tomt på djur i Kalahari och vi kör vidare mot lodgen där vi ska bo. Undrar lite hur mycket av bilderna med sand jag ska behöva radera.
Det blåser och är och kallt när vi kommer fram till vårt boende i Kalahari. Mörkret har lagt sig över Kalahari och personalen tar emot oss iförda mössa och tjocka kläder. Det är så kallt att jag nästan hackar tänder när jag bär in min packning i tältet där jag och min medresenär ska bo. Vi tar på oss varmare kläder innan vi sätter oss vid dukat bord och äter en fantastik varm och god måltid. Vi skrattar gott trots att vi alla huttrar och är trötta.
Utanför tältväggarna, som är nerdragna på grund av blåsten, breder Botswanas öken ut sig i ett nästan ändlöst landskap. Vilda djur strövar fritt i området. Mätta och belåtna tar vi oss tillbaka till våra små hus. En ledsagare går före oss och lyser med ficklampa runt för att se att inga lejon eller andra rovdjur ligger längs vägen. Det glimmar från ett par ögon i ett buskage, det är inget lejon lugnar ledsagaren oss. Trygga inne i tälten får vi ta på oss underställ, vinterjacka, mössa och vantar. Skorna med varma strumpor får vara på då jag och min vän hoppar upp i var sin säng för att gå igenom dagens foton.
Det märks att det är första fotodagen och att jag inte är ”varm i fingrarna” det finns några fina bilder men jag ser ingen som direkt får mig att hoppa till. Jag bläddrar bland bilderna där sanden blåste runt springbocken och är beredd på att kasta många av bilderna. Plötsligt är de där, bilderna som får mig att hoppa till. Effekten av sanden som yr runt den nätta springbocken är effektfull. Jag hade fått mitt pangfoto för dagen. Egentligen borde jag inte bli förvånad över reseledarens uppmaning att fotografera situationen. Han är ju en erfaren fotograf och enormt duktig på bildseende. Jag borde ha litat mer på honom och jag fick lära mig något nytt om fotografering.
Trötta och nöjda gjorde vi oss ordning för natten, vi skulle upp 4.30 nästa dag. Utanför vårt rum ven blåsten och det knakade i väggarna. Det blev både underställ, flanellpyjamas, strumpor, vantar och mössa på. Skrattandes åt upplevelsen kröp vi ner under både täcke och filt och pratade lite om dagen innan tröttheten tog över. När min vän hade somnat stack jag fram näsan under mina täcken och tittade ut genom skjutdörren av glas som gick från golv till tak. Afrikas himmel var nu klar, stjärnorna glimmade i den mörka natten. Under huset kunde jag höra hur något djur rev på pålarna, gissade på vildkatter. Långt borta hörde jag ett lejon ryta. Tänk att jag låg mitt ute i Kalahari. Mitt i öknen med vilda och farliga djur som rörde sig fritt runt vårt lilla hus. Det var en magisk upplevelse och jag somnade mycket nöjd och uppfylld av min första dag i Kalaharis fascinerande öken.
