När jag var liten byggde mina föräldrar en liten stuga uppe på ett berg i nordvästra Värmland. På ena sidan berget sträcker sig vyn ut över Norge mot horisonten. På andra sidan brant nedanför, vindlar sig en större skogstjärn med tuvor av mossa och kärrull som ser ut att flyta på den svarta vattenytan. På vintrarna gick vi på skidtur med varm choklad och ved i ryggsäcken och på somrarna plockade vi lingon och blåbär och drack vatten i bäckarna. Stugan ligger otillgängligt till och endast en lång smal skogsväg leder på slutet ringlande upp till en liten platå framför stugan.
Som vuxen åker jag inte lika ofta dit. Tiden räcker inte riktigt till för alla små resor man vill göra och särskilt inte när man som jag ägnar mig åt naturfoto nästan varje ledig stund. Men under senare år har en bäver slagit sig till ro i den svarta skogstjärnen. Boet den byggt är magnifikt. Den lever sitt liv där och många björkar har fällts under de två senaste åren, tillgången på mat är stor. Trots att bevisen finns där har jag inte sett till den när jag besökt stugan.
För några år sedan skaffade jag mig en rekreationskajak, en lättare kajak med bredare sittbrunn så att jag får plats med min fotoutrustning. Den är stabil samtidigt som den kan vända på en femöring. Jag paddlar oftast och helst ut tidiga morgnar i sjöar när sjöröken sveper över vattenytorna och storlommar och andra sjöfåglar letar efter frukost. Naturupplevelserna är fantastiska från kajaken, man är ett med naturen. Tystanden bryts endast av mina långsamma paddeltag, eller en och annan fågel som ger ifrån sig sina läten genom dimman.
I våras åkte jag för första gången upp med kajaken till stugan. I packningen fanns även kajakkärra, pannlampor, extra batterier, kommunikationsradio, fotoutrustning och ett flertal ylleunderställ. På kvällen hjälpte min far mig med att ta ned kajaken till tjärnens mjuka mosskant.
Ett par timmar innan solen gick upp morgonen därpå tog jag mig ned till kajaken som låg där och gnistrade av frost i pannlampans sken. Det var -4°C grader kallt. Trots dubbla lager av ylle visste jag att jag skulle bli nedkyld, eftersom jag mest skulle vara stilla och vänta. Men vad gör man inte för ett bävermöte i denna vildmark. Otroligt, turligt nog låg sjöröken över tjärnen denna tidiga morgon. Jag paddlade tyst ut och navigerade i det dunkla ljuset mellan tuvorna som bildade snirkliga labyrinter. Bävern syntes inte till i någon ände av tjärnen, så jag stannade till och väntade en bit utanför en labyrint av tuvor som ledde in till en liten ö där det fanns fina färska spår av bäver.
Efter en timme eller så när den blå timmen hade smugit sig på, såg jag siluetten av bävern komma simmande framför mig. Med bultande hjärta hann jag ta ett par bilder innan den ljudlöst dök och var borta. Min lycka!
När mötet var över tog jag mig tid till att dokumentera tjärnen med de vindlande mossgångarna och tjärnens kanter med de typiska döda granarna som följer av att vattenståndet varierat under åren.
Jag var riktigt nedkyld när jag senare paddlade till mosskanten för att mycket mödosamt bege mig upp för berget. Efter ett par timmar under täcket vid den sprakande brasan i storstugan fick jag tillbaka livsandarna igen. Att träffa på bävern i denna vildmark kommer för mig alltid finnas som en av de finaste naturupplevelser någonsin.
Otroligt vackert foto!