Det var en lugn och i princip vindstilla morgon. En alfågel låg inne i viken med ett stort gäng viggar. Solens smekte dess fjäderdräkt och dess majestätiskt ödsliga rop tog upp all plats i mitt hjärta. Solen gick sakterligen upp och värmde fingrar och tår. Storskrakarna hade precis påbörjat sitt spel och hanarna låg och knarrade för fullt inne i den långgrunda viken. Våren var här redan för några veckor sedan. En ensam sånglärka hördes på sin resa norrut helt omfamnad av det ännu rådande vintermörkret. Men svartmesen energiska sång fick mig att vakna till. Just denna dag, den 14 april var det inte vår. Men inte heller vinter. Den var som en perfekt kombination av två årstider. Snöbeklätt landskap, ropande strandskator och starar som visade upp hela sin repetoar med toner från södra Europa. Det skulle visa sig att snön skulle försvinna redan kring lunchtid, en blixtvisit med andra ord. Liksom lugnet i viken. Grågässen började skrika som stuckna grisar. Viggarna dök ner under vattenytan och försökte hålla andan så länge de kunde. Sothönsen simmade försynt in i närmsta vassrugge med sin klassiskt vaggande kropp. Helt plöstligt kom en havsörn modell yngre och tittade till vad dagens buffé innehöll. En gråhäger skulle smaka bra. Hägern skrek för fulla livet, flög upp och ner, hit och dit, kors och tvärs. Ja ett tag undrade man varför havsörnen aldrig fick tag på den. 15 centimeter. 15 centimeter…. Så nära var det denna gång. Örnen fortsatte vidare i soluppgångens klart orangea ljus med nytt hopp om att bli mätt för denna dag…..
