Jag brukar inte planera så mycket när jag fotograferar – jag har oftast bara med mig kameran, blir inspirerad på plats och så blir det vad det blir. Men ibland dyker en idé om en potentiell bild upp i huvudet och så var det den här gången.
Idén var en bild på mig själv ståendes ute i vatten insvept i dimma med en specifik klänning. Tanken var att klänningen skulle ge snygga reflektioner på vattenytan och dimman skulle isolera mig och klänningen ifrån bakgrunden och ge bilden en lite drömsk känsla. För att få till det behövdes en viss typ av väderlek – stilla vatten och dimma. När planeterna stod rätt och denna väderlek behagade infinna sig samtidigt som jag dessutom var ledig så jag hade möjlighet att fota, hade det redan hunnit bli november och således ganska kallt i både luft och vatten. Skit i det, tänkte jag. Det är nu eller aldrig, det kan inte hjälpas. Sagt och gjort. Jag packade ihop utrustningen och tog mig till en strand, klädde på mig klänningen och ett par gummistövlar. Sedan ställde jag upp utrustningen och traskade ut i vattnet.
Eftersom jag kopplar mobilen till kameran så kan jag styra hela processen direkt från mobilen och det gör att jag inte behöver gå tillbaka till kameran och kolla av bilderna eller sätta på självutlösare. Med andra ord kunde jag hålla på att fota ända tills jag var nöjd med resultatet utan att behöva gå ur vattnet. Det tog inte lång tid innan jag var helt inne i mitt fotograferande. Jag ställde mig i många olika positioner; jag böjde mig ner på olika sätt, jag doppade håret i vattnet och prövade mig fram för att se vad som blev bra på bild. När jag står där som allra bäst och är helt uppslukad av mitt fotograferande så registrerar jag en rörelse i ögonvrån men det är inget jag fäster min uppmärksamhet på utan fortsätter med det jag håller på med. Plötsligt är det där igen, en rörelse i ögonvrån. Det är människor som närmar sig. Först så ser jag de bara gå längs med strandkanten men sedan ser jag att de viker av och närmar sig den lilla sandbanken där jag har ställt upp min utrustning. Det är två män och en kvinna. Männen ser allvarliga ut med bistra miner och rynkade pannor men kvinnan ser mest orolig ut. När de nästan kommit fram till platsen med min utrustning så ser jag hur de långsamt byter ansiktsuttryck tills de brister ut i ett synkroniserat skratt. När de ser mitt förvånade uttryck så skyndar de sig att förklara: Kvinnan var på promenad och hade sett någon (alltså mig) som betedde sig väldigt underligt ute i vattnet, det hade faktiskt sett så märkligt ut att hon hade gått för att hämta hjälp och hittat de två männen vid en byggarbetsplats som samarbetsvilligt följt med för att se vad det var frågan om. Frågan eller snarare frågorna gällde alltså kvinnan ute i vattnet, dvs mig; Var hon galen? Och vad höll hon på med?
Jag tror att de fick svar på åtminstone den ena frågan.
