The Bullet – Macrobilder på is

Jag tog den här bilden rätt länge sedan, 28 januari 2013. Det man ser är helt enkelt en frusen luftbubbla inuti en tjock istapp. Ett foto där jag lagt skärpan längre in just på bubblan. Det kan man väl nästan lista ut. Det är en av många många isbilder jag tagit genom åren. Men faktum är att den uppmärksammades inte något speciellt det året jag tog den. Bilden fick inga översvallande kommentarer på instagram när den lades in några år senare heller, men var också en av de första jag lade in på mitt då relativt anonyma konto. Det var blivit tusen bilder och följare till sedan dess.

Men jag valde att skicka in den och ett par andra till CUPOTY (Close-up Photographer of the Year competition) som jag fick reda på just genom instagram. Den kom långt, nr 2 i temat intima landskap och nådde som enda svensk ända fram till prispallen i tävlingen.
Tävling har uppmärksammats mycket internationellt och har publicerats i tryck i bland annat The Guardian, The Daily Telegraph, Amateur Photographer mm. Den har även presenterats online på många ställen, t e x The Atlantic, The Guardian, Daily Mail, BBC Wildlife, Amateur Photographer, Forbes, Digital Camera World och Wild Planet Photo Magazine och många fler.
Att Adrienne LaFrance, redaktören på ”The Atlantic” valde ut just min bild och retweetade den till 39000 följare kändes rätt hedrande.

Det är märkligt det där, en bild som folk kan rycka på axlarna åt ett år för att 7 år senare applådera?

Det är märkligt det där, en bild som folk kan rycka på axlarna åt ett år för att 7 år senare applådera? Jag ser det som ytterligare ett tecken på att man måste lyssna inåt, till sin egen smak och sitt egna omdöme. Jag gillade bilden då och gör det än, men inte mer idag än då. För det är ju våra egna bilder och vår högst personliga smak som styr. Precis som när man lagar mat? Jag gillar köttfärs med vitlök, oavsett vad Leif Mannerstöm säger, i mitt kök är JAG mästerkocken, inte han.

Jag kommunicerar ibland med fotografer som så gärna vill få kommentarer på bilder från sina idoler (inte mig) och mailar mig euforiskt när de fått en. Och jag känner mig kluven. Jag förstår att man gärna vill ha ett bevis på att man är ”på rätt väg”… men, samtidigt efter ett tag MÅSTE man vara stark nog inom sig själv att veta vilken smak man har. Oavsett vad idolen säger. Att stå på tå och studsa frenetiskt efter gillandes, berömma bilder för att själv bli gillad tillbaka ger ju inte en sann och ärlig feedback. Jag anser man måste var stark nog att inser att vissa bilder inte alls behöver falla andra i läppen som en själv. Och det är ok. Vi vill ju inte vara en kopia? Vi vill vara ett original, eller har jag fel? Men att ha ett svar på varför man själv gillar vissa motiv, uttryck och bilder är av yttersta vikt. Kan man svara på det är man på rätt väg i min värld.

Men nog om det.. hur var det med bilden då? Hur tog jag den och var kanske ni undrar. Tja det är något väldigt tråkigt och osexigt egentligen. Ingen exklusiv resa till Island alls. Jag bor bredvid Göta Älv, och rakt över den på andra sidan vårt hem ligger Surte, en rätt oansenlig ort, fast med en fantastiskt natur högt upp på berget. Att jag åker dit beror dock mest på att jag inte vill bli igenkänd hemmavid.. att kunna slappna av och bara fokusera på att söka efter fotografiska skatter. Fördelen med Surtes är att där ligger sjöar i nivåer förbundna med bäckar, högt upp på berget. Dit når även de sista solstrålarna. Där har jag sett bäver och där finns fisk…

Den mest kända av sjöarna är Surtesjön dit folk åker för att bada på somrarna. Men ”min” sjö är baddammen, som ligger längre ner. Den ses inte från vägen, man måste ta sig en bit in för att se den. En liten sjö där där min far märkligt nog hade badat som ung!
Man kan idag fortfarande se rester från en gammal trampolin på ett berg.

Precis nedanför baddammen ligger resterna av en gammal övergiven kvarn, osynlig om man inte vet var den ligger.
Men det är en jättegryta där vatten rinner nerför berget på bägge sidor och skapar stora massiva istappar på vintern.

För att göra det ännu mer spännande rinner det alltid ut rostfärgat vatten från ena sidan, ett rödfärgat vatten som ger ännu mer märkliga mönster o färger i isen. Problemet är hur man kommer dit, det finns inga som helst möjligheter att ta sig dit ner… inga tillförlitliga stenar att kliva på eller grenar att hänga i.

Försöker man klättra ner på egen hand är alltså risken stor att man slår halvt ihjäl sig. I alla fall i min ålder.
Jag hade försökt innan och slagit mig rejält de få gånger jag gav mig på det.
Så hur gör man..? Jo… Jag har tur som har ett par mycket ansvarsfulla föräldrar. Min far som oroar sig lite för mycket ibland, hade året innan gett oss i familjen en brandstege i julklapp.

Vi bor i ett 2 våningshus byggt i trä och om det skulle börja brinna så måste vi snabbt ta oss ut tyckte han. Ett par rejäla skruvar är ditsatta under fönstret för att snabbt slänga på stege om så behövs, stegen ligger längre in i en garderob. Det är rätt stor och otymplig och vi har hittills aldrig behövt använda den. Inte till huset iaf. Men den gav mig en snilleblixt… Det står rätt stora träd ovanför grytan, nog borde det fungera att knyta repen runt dessa? Sagt o gjort.

En lämplig vinterdag drog jag på mig tjocka vinterkläder.. rejäla handskar och makens 7 nummer för stora stövlar, lastade in lådan i bilen och körde med bultande hjärta till Surte. Nu jäklar.. en hel dag att tillbringa med det roligaste jag vet! Det skulle visa sig inte riktigt lika lätt som jag trodde.. att bära en stor låda framför mig i full vintermundering var rent ut sagt skitjobbigt! Lådan är ca 50×50 cm och stegen hela 5 m.

Men skam den som ger sig…

Men skam den som ger sig… jag pulsade på i snön bärande på kartongen, upp för berg o ner för backar och med kameran dinglandes runt armen. Väl framme plockade ur min stege och band den enkelt till ett träd ovanför stupet och klättrade ner. Den gungade och gled förstås fram och tillbaka på isen, men jag kunde äntligen ta mig enkelt ner och upp igen. För att ytterligare göra det lite mer skrämmande finns det inte någon mottagning för mobiltelefonen där nere och ramlar man och slår i huvudet så.. tja då är man rökt.
Då ligger du där utan större möjlighet att bli upptäckt. Kanske någon ser ens blod som rinner ner i vattnet till byn nedanför.. kanske inte.
Men det är också det som gör det till en extra spänning. Man måste verkligen vara försiktig! Med snorhala istäckta stena och iskallt vatten som forsar under. Men det är SÅ värt det.. det som möter mig där nere är allt från skimrande vitt till mörkaste svart och en kavalkad av färger däremellan.

Istäcket är tjockt som pansar och har lagt sig som ett massivt glashölje över minsta lilla gren. Är man väl där nere i grytan kan man inte annat än njuta.. bara man är försiktig. Som vanligt den dagen hade jag ingen aning om vad jag skulle hitta, förutom att det fanns mycket gott om is och att det garanterat fanns mönster. Jag blev inte besviken, överallt vällde bulliga isstenar fram med smått onaturliga färger. Där vattnet rann bakom bildades mönster och där solen sken lös stenarna upp.

Det är verkligen som en öppen grotta där nere, där alla växtligheter, stenar och grenar täcks med is och formar fram nya figurer. När jag kom hem igen frågar familjen som vanligt ”om jag hittat något” och jag svarar som alltid lyriskt.. ”ja och jag kunde ha dött”. För vet ni, så är det ju alltid? Man kan dö, när som helst. Men att leva lite på gränsen får mig leva som aldrig förr. Jag gillar verkligen Ronja Rövardotter, vars far bär mitt eget smeknamn i skolan ”Mattis”. Som Mattis och Ronja Rövardotter diskuterar under hennes färd ut i livet:
Mattis: Akta dig för att ramla i älven.. Ronja: vad gör jag om jag ramlar i älven?
Mattis: Simmar
Mattis: Akta dig för att gå vilse i skogen Ronja: vad gör jag om jag går vilse då? Mattis: Du letar reda på den rätta stigen
Mattis: Akta dig för helvetesgapet Ronja: Vad gör jag om jag trillar i helvetesgapet? Mattis: Då gör du inget mer…
och så är det.. då gör vi inget mer.

Men tills dess? Hoppar vi över helvetesgapet, vi ramlar i älven och går vilse i skogen och lever!