Få företeelser i svensk natur har en sådan aura av mystik kring sig som just ett tjäderspel. Tupparnas obegripliga spel i svinottan, kampen om hönornas gunst och slutligen parningen på de den segrande tuppens spelplats är några av de företeelser som hör till dessa fåglars märkliga parningstid.
Det hela börjar egentligen redan tidigt på senvintern. Tjädrarna är då utspridda över i stort sett hela skogslandskapet. I takt med att ljuset börjar komma tillbaka så börjar tupparna årets spelperiod. Tuppens spel anses vara indelat i tre faser och inleds med en serie accelererande knäppanden. Därefter kommer ett klunkande ljud följt av den flera sekunder långa sisningen. Ljuden frambringas långt innan gryningen i det allra första gryningsljuset. Under spelet håller tuppen stjärten solfjäderformat utspärrad och uppåtriktad. Hals och näbb hålls vertikalt uppåt för att spelet ska höras så långt som möjligt. I regel använder tuppen dessutom en upphöjd plats i terrängen för att ljudet ska höras så långt som möjligt. Allteftersom den mera aktiva spelperioden närmar sig i mars och april så samlar tupparna ihop sig till en gemensam spelplats där olika tuppar har olika spelrevir. Detta beteende kallas arenaspel. Tillsammans med arterna orre, dubbelbeckasin och brushane hör tjädern till de fyra arter i Sverige som är arenaspelande fåglar. Till spelet hör också att tuppen gör viga och ljudliga luftsprång för att visa på sin kraftfullhet.
Hönorna ger noga akt på tupparnas duglighet och väljer vem som ska bli pappa till hennes ungar med mycket stor omsorg.
Hönan visar att hon är mottaglig för parning genom att lägga sig ned på marken och breda ut vingarna.
Under spelperioden som varar i ett antal vårmånader spelar tuppen alltså flera timmar dagligen från innan gryningen och ett antal timmar framåt. Man frågar sig varför? Det beror på att hönorna väljer vem som ska bli pappa till hennes ungar med mycket stor omsorg. Hönorna sitter i träden och ibland på marken och iakttar noga tupparna under tjäder spelet, även om de ofta kan se ganska nonchalanta ut. Speltiden är en mycket uttröttande tid för tupparna. Den förstärks ytterligare av de revirstrider som uppstår mellan tupparna. I slutet av april eskalerar spelet ytterligare. Hönorna triggar med ljud och ökad närvaro tupparna att prestera sitt bästa. Slutligen bestämmer sig hönornas för vilken tupp som är spelets starkaste, och sannolikt är den som har bäst gener för nästa generation tjädrar.
Under parningen lägger sig hönorna ner och signalerar till tuppen att de är beredda att bli parade genom att breda ut vingarna. Tuppen är i detta läge segerviss och avvaktar med att para sig med alla hönorna samtidigt. Fler hönor på alfatuppens spelplats attraherar nämligen ännu fler hönor att infinna sig. Hönor kan lockas från långt avstånd och sannolikt också från andra spelplatser. Det kan innebära att vissa tjäderspel kan bli utan någon hane som alls får para sig med någon höna under vissa år.
Efter parningen ”rystar” sig hönan alltid om fjäderdräkten och burrar upp halsfjädrarna under några korta ögonblick. Efter parningen lägger hönan ett ägg dagligen på en noga utvald plats i skogen. Först när kullens sista ägg är lagt påbörjar hon ruvningen. Det är nämligen viktigt att alla äggen kläcks samtidigt. Så snart kycklingarna är kläckta påbörjas kampen för överlevnad. I blåbärsriset hittar kycklingarna de åtråvärda mätarlarverna som utgör stapelföda för de mycket snabbt växande kycklingarna. Redan efter så kort tid som fyra dagar så kan kycklingarna göra små luftfärder upp i småträd. Detta gör att de kan undkomma rovdjur som exempelvis räv.
Efter parningen “rystar” sig hönan alltid om fjäderdräkten, då halsfjädrarna burras upp.
För att tjädern ska ha en gynnsam framtid krävs dels att det finns spelplatser i orörda skogsmiljöer. Spelplatserna utgör ofta höglägen där det finns hällar eller sandiga kullar. Dessutom utgör uppväxtmiljön för kycklingarna en mycket viktig del för tjäderns långsiktiga överlevnad. Det är just frodigt blåbärsris i barrblandskogar som är den viktiga livsmiljön för kycklingarna. Vid rationellt skogsbruk så försvinner blåbären och det tar i regel över 100 år innan riktigt frodiga bestånd med blåbär kommer tillbaka efter en avverkning. För att landskapet ska kunna härbärgera tjäder krävs därför att det finns en tillräckligt stor andel med friska ekosystem i landskapet för att tjädern långsiktigt ska kunna finnas kvar. I England har utarmningen av skogslandskapet gått så långt att arten idag är akut utrotningshotad.
Att få se, uppleva och fotografera tjäder ifrån gömsle tycker jag är en av vårens verkliga höjdpunkter. Just tjädern är så uttrycksfull att den inte går att tröttna på. Vissa år är det stört omöjligt att ens lokalisera spelplatserna. Året därpå kan det vara fullt med både tuppar och hönor på samma plats. Mystiken som omgärdar vår största skogsfågel är ett diskussionsämne som ofta kommer upp när fåglarna inte beter sig på det sätt som vi förmodat. Men det är det som är en del av tjusningen med att vara ute i naturen tycker jag. I takt med ökad kunskap om biologisk mångfald så kommer förhoppningsvis också kunskapen fram om hur stor betydelse den har även för människans fortsatta existens.
Att det ska vara så svårt att skilja på spel och lek? Det har gjort visst förvirrat intryck för de tre uppsatserna som är tillgängliga enligt ovan. Inte ens den som heter tjäderlek i rubriken håller sig konsekvent.
Alltså: En enskild tupp spelar, alltså inom sin egen spelplats, där inga andra tuppar tillåts, men när flera är samlade, spelande tillsammans leker de, alltså inom det gemensamma området för lek, lekplatsen.
Detta har tjäderforskaren Ingemar Hjort skiljt väldigt ingående på som den etolog han var.