Jag gjorde en bok om Säveån för ett antal år sedan. Boken behövde naturligtvis en bild från platsen där ån har sin upprinnelse, som i Säveåns fall är Vänga mosse.
Idag är mossen avsatt som naturreservat och har gjorts föredömligt tillgänglig, men då var den gömd bakom en bård av träd och inte speciellt enkel att besöka.
Idéen jag hade var att ta en försommarbild med soluppgång över mossen och med ån som förgrund. Med lite hjälp av Google Earth och diverse väder- och sol appar så kunde jag konstatera att solen skulle gå upp 04:32 över trädtopparna den tilltänkta dagen. Då behövde jag sätta väckarklockan på 03:00 för att hinna fram i tid!
Nu är problemet att jag är väldigt morgontrött, och det är tyvärr ingen bra kombination att vara morgontrött och naturfotograf. Trots att jag tycker väldigt mycket om att fotografera så gör jag nästan vad som helst för att slippa gå upp tidigt på morgonen. Jag hoppas alltid att det skall regna den dagen jag skall ut och fota, så att jag kan krypa ner i sängen igen. Det brukar dock kännas bättre när jag väl kommit iväg.
Denna morgon så var det klart väder hemma i Floda, men inåt landet visade det sig vara lite mer moln. Väl framme vi mossen, så var det helt gråmulet.
Efter en stunds vandring ut på mossen så var det som att komma in i ett rum, ett rum av fågelsång. Först hördes det på håll som en stor blandad fågelkör, men väl inne i ljudrummet så kunde man urskilja tranor, sångsvanar, orrar och mängder av olika småfåglar.
Väl framme vid Säveån så börjar jag direkt försöka hitta det där utsnittet som känns bra i magen. Jag brukar ta några provbilder för att arbeta mig in i motivet och för att bara få med det väsentliga och undvik det oväsentliga. När kände mig klar så fanns det fortfarande inte bra ljus. Solen låg fortfarande väl gömd bakom molnen.
Så helt plötsligt blir det en liten lucka i molntäcket och solens varma morgonljus sprider sig ner till dimridåerna vid ån. Det låter kanske konstigt, men det var precis som den där fågelsångskören blev ackompanjerade av en mäktig symfoniorkester med tillhörande mänsklig kör. Det var en mäktig upplevelse som försvann efter bara några minuter då molen återigen dolde solen, men jag var väldigt nöjd med morgonen. Jag hade fått de bilder jag behövde och jag hade inte sovit vidare hemma, fast jag så gärna ville det när klockan ringde.
När jag fotograferar märker jag sällan av varken tid eller rum. Men till slut gjorde sig dock verkligheten sig påmind, eftersom att jag vandrat genom midjehögt daggfyllt gräs, utan regnbyxor, så var jag var verkligen genomfrysen vid det här laget. Då var det dags att återvända till bilden och äta en värmande frukost.
